enjonna

Den 17 Juni 04.30 började de hemska förvärkar (som jag dragits med i över två veckor) eskalera och blev regelbundna med 3 minuters mellanrum. Jag våga inte tro på att det skulle bli just den dagen vi äntligen skulle få träffa vår bebis, en dag över tiden. Men det verkade som att värkarna skulle hålla i sig i mer än en timme denna gången. Tills vi va halvvägs in till förlossningen. Då upphörde allt vad värkarbete hette. Igen. Jag tappade hoppet ännu en gång men inne på förlossningen fick vi ett rum och jag blev undersökt. Öppen 4 centimeter och jag tror till och med att jag tjoade rätt ut, vi fick stanna. En jätterar äldre dam (som jag inte minns namnet på) körde en kurva på mig och de konstaterades ganska så snabbt att det avtagit igen och jag blev beordrad att vara uppe och röra på mig. Vi gick ner till stan i de fasligaste backarna jag kunde hitta, allt för att få igång värkarna igen. Vi gick inom Espressohouse och beställde vars en Frapino med chokladsmak och kort därefter brakade det loss igen. När vi kom upp till förlossningen igen så la jag mig för att vila lite. Backträning och foglossning går lixom inte riktigt ihop. Så fort jag la mig ner så avstannade allt, IGEN. Och sen höll det på så. Reste jag mig upp fick jag värkar direkt, la jag mig ner så försvann allt. Precis som med storebror Limme. Med en förlossning på 46 timmar i bagaget kändes det inte som om jag ens va i närheten av att få se någon bebis de närmsta dygnet. Vilket vi förberedde nära och kära på.

 

13.00 kom den rara barnmorskan in igen och erbjöd mig ett bad. Självklart tackade jag ja och runt 13.30 la jag mig i badet, stackars Emil fick sitta på en stol bredvid och glo. 13.45 kom där in ett nytt team och presenterade sig, undersköterskan kändes väldigt bekant på något vis men just där och då kunde jag inte placera var jag sett henne. En kvart senare, vid 14-tiden eskalerade värkarna betydligt och de började göra ordentligt ont. 15.20 fixade jag inte att andas mig igenom värkarna på egen hand och kände att jag ville ha en ny undersökning för att se om något hänt. Då hade jag öppnat mig 6 centimeter.

 

Jag valde att studsa på bollen och testa lustgasen, som jag inte alls hade någon nytta av sist, men den här gången verkade den fungera bättre. Det va skönt att ha något att fokusera på även om lustgasen inte tar bort så fasligt mycket smärta! Jag studsade vidare och en timme senare är jag öppen 8 centimeter. Då valde jag att ligga kvar i sängen och därefter hade jag den underbaraste sambo, barnmorska och undersköterska man kan tänka sig vid min sida. Under tiden jag andades hörde jag dom skratta och skämta om allt möjligt. Min sambo är bäst i världen på att charma damer och jag kunde bara njuta av att det är den fantastiskt härliga människa som snart skulle bli pappa för andra gången, till vårt barn.

 

Barnmorskan undersökte mig till sist under tiden jag hade en värk och bestämde då att ta hinnorna, vilket kändes som en otrolig lättnad för just då i samma sekund kom krystvärkarna. 15 minuter senare ploppar (bokstavligen talat) en liten tjej ut.

 

3110 gram och 50 centimeter ren kärlek.

 

Jag fick en fantastiskt fin förlossning utan en ändaste skråma eller smärtlindring, till skillnad från första gången. Det va lungt, ingen stress, inga barnmorskor som rände ut och in hela tiden. Inga maskiner, slangar eller inkopplade grejer överallt. Och det bäst av allt, jag fick upp min dotter på bröstet och jag fick se Emil klippa hennes navelsträng. Det går inte att jämföra med Limmes förlossning och det är jag så tacksam för. Efter en grymt vidrig graviditet kunde jag inte få en finare avslutning. 17.45, knappt fyra timmar efter att det satte igång, kom hon ut och chockade oss med hur mycket hår en sådan liten människa faktiskt kan ha. Hi hi.